Jag var och spårade idag på stor gräsyta där det låg lite snö. Fylla på "noskontot" med hur "frusna spår i gräs + lite snö" doftar.
- Jag kunde själv verkligen se mitt spår och hur grabbarna arbetade sig igenom de olika svårigheterna som jag idag såg mycket av, tack vare lilla snön, och kände mig mer delaktig i hur de valde att arbeta och vad som var lättare och svårare.
- Hade små små träbitar som jag la efter svårigheter på olika avstånd och varierat höger/vänster tå så de ej blev helt förutsättningsbara (självklart har de koll på dem)
- Spåret blir en kombo av att spåra och även komma ihåg att leta träbitar som ska "markeras"
- Så tex efter att mitt spår korsat en "hope" av andra spår som virrade runt" la jag träbit
- Eller efter en vinkel eller efter att annat spår korsade
- Varje markerad träbit (plockas upp till mig) så blev det en belöningsstund
- Dvs klara svårighet och få kredit för det
- Vänstervinklar och högervinklar är olika lätta och lite olika strategier för att finna rätt igen efter tappt
- Gå över ett virrvarr av spår var denna gången lättare (sänkte tempot och jobbade lugnare) än att passera ett ensamt spår som korsade (högre tempo, lite koll och direkt tillbaka)
- Över lag lugnt och metodiskt arbete och spåret var "roligt" ända in i slutet - för det är ingen självklarhet för alla hundar att det är just själva spårandet i sig som är kul och det kan bli för lång tid och för mycket arbete som behöver genomföras innan slutets belöning delas ut - något att tänka på och komma ihåg i sin träning :-) Variation förnöjer.
 |
| En bild på hur det såg ut på sina ställen |
